Isande nordan bet i mina kinder idag när jag körde 8 km med löptikarna och Delta. De jobbade på bra men när vi hade kommit hem och tre av fyra hundar var avselade och tillbaka i hundgårdarna, fick jag mig ett gott skratt. Bielka såg ut som hon ville säga något. Hon hade bestämt satt sig på bromsmattan till trehjulingen- vad menade hon? -Nästa gång är det jag som kör eller ... - Här ska trehjulingen stå - inte vet jag, men det såg onekligen ganska kul ut.
Coolt var det också när vi, senare på kvällen skulle ut med storspannet. Håkan hade insett att det inte var läge att försöka klara av den skarpa högersvängen ut på vägen. Han hade därför bestämt att starten skulle gå lite närmare vägen så att de inte hann få upp farten.
När tolv heta samojeder skäller som besatta för att komma iväg så fort som möjligt och novembermörkret bara lyses upp av två pannlampor är det svårt att kommunicera människor emellan. Jag höll i stamlinan och försökte lugna ner hundarna så att Håkan skulle kunna göra loss ATV.:n. Mina försök var inte alls framgångsrika. Hundarna ryckte och slet i linorna och plötsligt kom ATV:n farande emot mig. Jag kastade mig åt sidan och väntade på kraschen som skulle komma när den prejade postlådorna. Håkan hade mot alla odds fått upp foten på bromsen, på något vis styrde han ATV:n förbi postlådorna och lyckades få stopp på spannet en bit ut på vägen.
-Vad hände, frågade jag.
- Något gick av, fick jag till svar medan jag kravlade mig upp bakom Håkan Så bar det av i full karriär igen. Det blev en runda på 17 km. Trots att jag satt och kurade i lä bakom Håkans rygg blev jag glad när jag var tvungen att hoppa av ATV:n i de brantaste backarna, då fick jag upp värmen lite.
Väl hemma igen kunde vi konstatera att det var ett spännband som inte hade klarat av trycket från hundarna.
Inför nästa start måste vi tänka till ytterligare och först och främst se till att vi har kraftigare spännband.
Igår kväll blev det en snabb träningstur med 12 hundar. Vi hade egentligen inte tänkt ha med alla tolv hundarna, tanken var att lämna Arija hemma eftersom hon verkade vara i höglöp eller åtminstone närma sig höglöp. När vi hade selat på och spänt upp alla utom Arija studsade hon som en besatt i hundgården och skrek rakt ut så Håkan kunde inte stå emot utan tog ut henne och selade på.
- Vi märker väl om det funkar eller inte när vi sätter in henne i spannet, sa han och satte henne i led tillsammans med Spira.
Det snöade lätt och vara några minusgrader. Hundarna hade inte varit ute på någon träning sedan söndagens 20km-tur så de var rejält taggade och verkade inte bry sig nämnvärt om Arija, deras fokus låg istället på att få komma iväg. Så gjorde Håkan loss repet från bilen och slängde sig snabbt upp på ATV:n medan jag kastade mig åt sidan efter att ha släppt taget om Arija och Spira. Det slog gnistor om däcken på ATV:n när den sladdade nerför den isiga backen. Jag sprang efter spannet och kom ikapp dem efter bara några tiotal meter, bajsstopp. Tur! Jag hoppade upp bakom Håkan och så bar det av i galopp.
Det blev en mycket snabb tur och Håkan som åkte med ca 2 km (förbi hästhagen) och sedan övergick till att springa, blev rejält ifrånåkt. På hemvägen fick de vittring på något djur och det bar av i ett rasande tempo. Vägen var glashal och det gällde att vara vaken så att ATV:n inte hamnade utanför den smala snösträngen på vägrenen. Hundarna höll sig på kanten och klarade därmed av att hålla sig på benen.
Är detta början på årtusendets vargavinter? Enligt polska och ryska forskare ska visst årets vinter bli den kallaste på mer än tusen år. Ska man tro på dem eller på den gamla bondepraktikan som säger att det blir en snörik och kall vinter om det är mycket rönnbär? I år finns inga rönnbär alls, men snön ligger redan ca 5cm djup här i Jonsbyn. Jag kan inte komma ihåg att snön har kommit så tidigt, i alla fall inte de senaste 25 åren. Nu är det visserligen plusgrader ikväll så den kanske smälter bort imorgon.
Blek novembersol
Ergo och Etna
Etna
Etna
När alla hundarna hade fått mat och hundgårdarna var rengjorda, strålade solen från en klarblå himmel över ett snövitt Jonsbyn. Valparna och jag tog en härlig promenad i det vita landskapet. Det var valparnas första riktiga vinterpromenad (första gången de såg snö var det mest som puder) och de verkade njuta fullt ut av snön.
De två senaste helgerna har varit minst sagt köriga, dvs fyllda av hundkörning. För två veckor sedan hade vi besök av Beat från Schweiz. Han kom för att titta på våra hundar eftersom han och hans fru planerar att köpa valp av oss nästa år. Vi hade en mycket trevlig helg tillsammans och lyckades förstå varandra med hjälp av vår gamla skoltyska, engelska och kroppsspråk. Det gick så långt att vi mot slutet av helgen pratade engelska med hundarna.
Vädret var väl inte det bästa, man hade ju kunnat önska att det hade varit som helgen innan, dvs strålande sol och några minusgrader. Nu fick vi istället stå ut med gråväder, duggegn och ca 10grader på lördagen och gråväder med uppehåll på söndagen. Turligt nog bekom det trista vädret inte hundarna alls. De jobbade fantastiskt bra och gjorde verkligen bra reklam för sig. Beat, som har fem samojeder hemma i Schweiz, uttryckte sin förtjusning över att få köra tolvspann och njöt av den lantliga tystnaden i Jonsbyn.
- I like to hear the sound of silence, var hans kommentar.
Lördagens träningstur utgjordes av en tur på 12 km med 12 hundar på förmiddagen. Resten av dagen fylldes givetvis av hundprat och åter hundprat.
På söndag var vi uppe ganska tidigt. Vädret var något bättre och idag skulle Beat få köra en skogsväg med tolvspann. Håkan och jag tog följe med spannet på cykel. Först bar det av upp till Björntjärn och upp på den närliggande höjden en stigning på ca 100 meter. -This must be a mushers dream, sa Beat när tolvspannet drog iväg med honom ut i den Jonsbyska vildmarken.
När spannet sedan svängde in på en traktorväg där vattenpölar och slippriga grenar avlöste varandra blev jag snabbt ifrånåkt och kom inte ifatt spannet och Håkan förrän flera kilometer senare, när de hade stannat en stund för att byta några ord med en granne.
Efter middagen var det dags för Arija att visa sina ledarhundsegenskaper. Beat fick nu köra fyrspann med Arija och Aijas i led och Appa och Corall som wheeldogs. Meningen var att jag skulle följa med på cykel. Förmiddagens 17 km kändes i benen och jag blev ohjälpligt ifrånkörd av det heta spannet. Som tur var, i alla fall just nu, stannar ju våra hundar när de måste göra sina behov så efter ca 2 km var jag ifatt spannet och kunde visa Beat vilken väg han skulle köra. Vi avverkade 5 km på ca 15 minuter och jag kunde känna mig mycket nöjd med dagens träningspass både för egen del och för hundarna.
Den senaste helgen hade vi besök av Agneta och Anders Hörnlund och deras 18 Siberian Huskies. Jonsbyn bjöd den här helgen på strålande sol och några minusgrader.
Sovmorgon är inget för hundförare, i alla fall inte om man vill utnyttja morgontimmarnas lite lägre temperatur, så vi var uppe ganska tidigt på lördag morgon. Hela Acksjöområdet ljöd av hundskall när 25 heta draghundar stod uppspända och väntade på att få dra iväg. Just när vi skulle släppa iväg de båda storspannen kom Jim och Jessica med Corint från C-kullen, de skulle bara göra en snabbvisit hos oss på vägen till utställningen i Växjö. Jag misstänker att både hund, matte och husse blev aningens överrumplade när de möttes av synen av alla hundarna.
Så bar det iväg. Agneta och jag skulle passa på att köra en kortare tur med några unghundar innan vi skulle ta bilen för att möta upp spannen efter ca 20 kilometers körning. Där skulle vi ta emot några unghundar som vi misstänkte inte kunde gå med på dagens långtur. Vi skyndade oss att sela på och köra iväg. Vår tur blev 5 km.
-Vi hinner ta en promenad med valparna innan vi åker, konstaterade vi. När vi hade hunnit några hundra meter in i skogen ringde Anders.
- Ni måste komma nu, en av mina hundar mår inte bra så jag måste ställa av honom. Sagt och gjort. In med valparna i hundgården igen. Efter ca 25 minuters körning var vi vid mötesplatsen och det dröjde inte förrän vi kunde höra spannen närma sig (det vi hörde var den avställda hundens klagande över att vara tvungen att sitta i lådan på ATV:n). Efter en kort paus gav de sig av igen och Agneta och jag tog bilen hem.
Trots en del krångel och flera ofrivilliga stopp höll de båda spannen en snitthastighet på 10,7 km/h i mycket kuperad terräng och kunde efter 40 kilometers körning, känna sig mycket nöjda med dagens träning.
På söndagen tog vi faktiskt liite sovmorgon. Vi hade varit uppe ganska länge på lördag kväll och tycke att vi kunde unna oss i alla fall en halvtimme. Samma procedur, men idag hade Håkan planerat en kortare tur på ca 17 km. Dessvärre visade det sig att Anders ATV, som hade stått ute under natten, inte ville starta så när spannen kom till uppförsbackarna upp mot Björntjärn fick Anders, som brukar hjälpa till lite med motorn, problem. Agneta och jag tog bilen och vi försökte få igång ATV:n, men icke den ville inte starta. Anders hundar, som drog mycket tungt, fick slita ont i uppförsbackarna så efter ca 7 kilometer avbröt han och gav sig av hemåt.
Håkan, som kunde konstatera att gårdagens långtur på 40 km, inte på något sätt inverkade på hundarnas lust att jobba, höll sig till planen och körde ca 17 km.
Därmed har vi passerat 400 kilometers träning innevarande säsong. Jämfört med fjolårets hårdträning inför Femundlöpet har vi nu kört ca halva träningsmängden men hundarna tycks ha konserverat formen väl och vi märker på snitthastigheten att den är nog så god som förra säsongen.
Vi planerar för ytterligare ca 1000 kilometers träning innan semesterresan från Sälen till Treriksröset, som vi förhoppningsvis startar i början av mars 2011.
Hundarna passade på att äta lite snö när matte fotade
Men Aijas tyckte att Arijas bakdel var mer intressant
Ikväll blev det en 8km tur med Arija, Aijas, Appa och Corall. Det var ca tre grader kallt och alla fyra var löpsugna. När vi gav oss av var det sedvanligt väsen på de andra 13 som blev lämnade hemma. Hästarna i hagen stod nyfiket och hängde med huvudena långt över staketet och jag var mycket glad att jag hade Arija som ledarhund. Hon tycker att de stora hästarna är lite läskiga så hon drog hela spannet så långt ifrån hästarna som det var möjligt och hunden som vi mötte senare var också, till min stora glädje helt ointressant. Intressant var dock att snappa snö så när vi hade kört ca 6km var speciellt unghundarna mer fokuserade på snösnappning än på att jobba. Vi kom trots ett ofukuserat avslut runt 8km på ca 40minuter och då hade vi hunnit med att ta några bilder.
Håkan har kört ca 16km på skogsväg/skogsstig idag. Han körde tiospann med alla vuxna hundar. De första 3kilometrarna gick på en tämligen okuperad grusväg och hundarna höll mycket högt tempo. När de började tröttna svängde han av den vanliga rutten och körde upp mot en put and take tjärn och trots att de nu måste ta sig upp för en ganska lång och tung backe övergick traven till galopp igen - det var ju sååå roligt att få springa på en annan väg än den vanliga. Ganska snart övergick dock galoppen till trav och efter att ha klättrat ca 100 höjdmeter på ungefär 4 kilometer valde Håkan att svänga in på en liten skogsstig för att vända hemåt. Gissa om hundarna blev glada. ATV-n studsade bitvis fram över rötter och stenar och trädgrenarna piskade ekipagets sidor. Håkan vittnade om att han hade tyckt att det var en spännande tur och att hundarna fick visa sin förmåga att samarbeta och att lyssna på sin musher.
Vid ett tillfälle blev spannet tvunget att passera en översvämmad bäck. Bäcken var ca 1,5 meter bred och ca 3dm djup. Håkan blev förvånad över att hundarna tveklöst travade över, alla utom Nallo och Bielka. Bielka ryckte av sin nacklina, vände helt om och mötte resten av spannet och Nallo, som avskyr vatten, gjorde ett tappert försök att hoppa över bäcken, men hindrades av draglinorna med påföljd att han snopet landade pladask mitt i bäckfåran.
Nedan kan du se två filmsnuttar från dagens träningstur.
När aprilsolen försiktigt värmer upp de djupfrysta grusvägarna och man kommer hem efter en träningstur, brukar man se ut som en tävlingskusk som just kört ett lopp i regn. Kläder och ansikte är småprickiga av lerskvättar och hundarna är minst sagt smutsiga. Så var det idag, men idag är det ju oktober så förhoppningsvis har vägen frusit imorgon igen (termometern visar nu -3,0 grader).
Corall klarade sig bättre än Appa
Hundarna tycktes i alla fall inte störas av det leriga underlaget när vi i förmiddags tog en kort träningsrunda på fem kilometer för att få igång ettåringarna Corall och Appa. De jobbade på bra, men passade också på att, med nyhetens behag, snappa snö från vägkanten. Detta fick till följd att ledarhundarna ideligen klev över nacklinan mellan dem, men som tur var har de lärt sig att trassla ut sig så jag behövde inte ta risken att kliva av trehjulingen för att hjälpa till.
När vi hade kommit hem var det Deltas tur att få sträcka på benen. Hon har ännu inte förstått riktigt vad det hela går ut på så idag skulle hon få undervisning av vår verkliga expert, Arija.
Kommer det inte någon mer hund, undrar Delta
Dessvärre visade det sig att Delta inte var bra i magen så det blev inte mycket undervisning. Delta satte sig snabbt på hasorna och det bara rann ur henne så det var bara att vända hem igen efter bara några hundra meter. Vi får hoppas att hon mår bättre imorgon.
Som avslutning på en träningsintensiv lördag tog Håkan med våra tio vuxna hundar på en tremilsrunda. De kom iväg i skymningen och fick en underbar tur i skenet av månen.
Det är lustig, men på en gång marken täcks av ett par tre cm snö så upphör behovet av att vattna hundarna - även på en så pass lång tur som tre mil. Som vanligt stannade han för att vattna hundarna i motlutet efter 6,5 km - men inte en enda så mycket som nosade på vattnet ens utan ganska så snart stod hundarna skällande och beredda att fortsätta turen.
Fodax-snacksen däremot var ett uppskattat avbrott efter knappa 2 mil!
Minus två grader kl 08, uppsprickande molntäcke och ett magiskt ljus.
Jag och valparna tog en långpromenad i den för valparna ny vita världen och vi njöt i fulla drag.
Valparna rusade runt, nosade och bökade förundrat i den puderlätta nysnön och jag blev varm i hjärtat av att se deras oförställda glädje. Hopp och skutt över stenar och stubbar, tafatt runt granar och mina ben, balansgång på kullfallna träd och så rätt var det var fullt syskonbråk som gick över lika plötsligt som det började.
Ett plötsligt ljud som jag inte uppfattat fick dem att stå blickstilla för en bråkdels sekund men nästan aldrig tillräckligt länge för att jag skulle hinna ta en skarp bild.
Oj, vad det kan gå undan. Ikväll slog de alla rekord. Jag körde 11 hundar på en 12 km lång slinga, det var fullt ös nästan hela tiden och Håkan, som skulle jogga med för att hjälpa till om jag fick problem, blev hopplöst frånsprungen.
Med Spira och Birk i led galopperade spannet ca 11 av 12 km. Inga backar fick dem att sänka tempot ikväll, det enda som störde den höga farten var ett och annat bajsstopp och när jag stannade för att ge dem vatten började de strax att rycka i linorna för att få komma iväg igen. ATV-n studsade och for över gropar och stenar när hela spannet satte av i full karriär. Med skräckblandad förtjusning njöt jag av deras glädje och arbetslust medan jag hoppades att det inte stod en älg eller något annat vilt runt kröken. Jag tror att hundarna njöt av den kyliga luften som nöp i mina kinder och som fick mig att förvånat inse när jag kommit hem, att det faktiskt inte var kallare än minus två grader.
Väl hemma, genomfrusen efter turen, kunde jag strax konstatera att det gamla talesättet om haloringen stämmer. Ett lågtryck svepte över Jonsbyn och säsongens första snöfall var ett faktum, så imorgon kanske det blir säsongens första tur på vinterväg.
Nej, inte verkar det som att det gamla talesättet, om att en haloring runt månen förebådar sämre väder, stämmer. I alla fall inte om man är hundförare och älskar när temperaturen faller. Det var minus nio grader i morse, klar himmel och sol, knappast lågtryck. Isen på vår lilla damm var centimetertjock och rimfrosten glittrade som tusen kristaller i gräset.
Idag var det Corall och Delta som skulle få sig en träningstur tillsammans med två av de äldre hundarna. Jag selade på dem men upptäckte att Corall var lätt halt så hon fick stanna hemma och Appa fick ta hennes plats. Arija och Birk fick bli ledarhundar. Vi startade vid vägen (ingen nittiograderskurva mer). Det blev många stopp de första 300 metrarna. Appa lyckades ideligen trassla in sig i Deltas lina och till och med i sin egen sele. Så småningom hittade vi ett bra tempo och Appa höll sig på sin plats i spannet. Delta som inte hade bajsat än tyckte att vi skulle stå stilla så att hon i lugn och ro skulle få sköta sina behov, men Arija och Birk tyckte annat så det blev bara för Delta att göra ifrån sig i farten. Vi passerade hästhagen och Arija tog verkligen sin roll som ledarhund på allvar när hon mycket bestämt gjorde klart för hela spannet (främst Birk och Appa) att det var arbete och inte nöjen som gällde. Appa och Birk hade bara att foga sig och med långa nyfikna halsar travade de förbi de betande hästarna. Det skulle bli en fem kilometer lång tur hade jag tänkt, Appa hade ju sprungit 8 km igår kväll så det var nog klokt att ta en kort tur. När vi hade kommit ca 3km blockerades vägen av en timmerbil. Det fanns inte en meter att passera den på, enda sättet var att vända.
-Då vänder vi Arija, gav jag som kommando och döm om min förvåning när Arija utan minsta tvekan tog med sig spannet runt och, trots att hon är en samojed som sägs ogilla att gå samma väg, satte av i snabb och fokuserad trav i samma spår som hon nyss kommit.
Det är en fröjd att se hur hundarna lär av varandra och hur de växer med uppgiften. Arija, som under förra säsongen inte riktigt hade koll på kommandon skötte sig verkligen som en fullfjädrad ledarhund idag och Birk som för några veckor sedan stretade och drog för att komma nära hästarna, lyssnade idag utan några protester även om det syntes att han gärna ville få lite närkontakt med hästarna. Nu ser jag fram emot kvällens storspannstur och hoppas att det förutspådda lågtrycket inte bara är försenat utan att det inte kommer alls.
Fullmåne, nollgradigt och vindstilla. Ikväll visade naturen sin bästa sida, en riktig musherkväll.
Jag funderade både en och två gånger på hur jag skulle få iväg ett fyrspann utan att välta med trehjulingen i nittiograders svängen på vår utfart. Med spännband om en björk längst fram och längst bak lyckades jag komma iväg med fyrspannet utan missöden. Det ska dock sägas att det gick på trekvart och nog kändes det som att jag var uppe på två hjul med trehjulingen i kurvan.
Hundarna var supertaggade och det bar av i galopp. Solen höll just på att gå ner och långa trädskuggor dansade över vägen när vi flög fram. Allak och Spira som gick i led höll ett svindlande tempo så det gällde att vara vaken för att hinna bromsa vid de bajstvärnitar som jag visste skulle komma. Vi susade förbi första hästhagen och jag tror knappt att Allak hann se hästarna, det verkade i alla fall inte så, för han galopperade fokuserat förbi. Appa och Sälka som gick som wheeldogs gjorde båda sitt bästa för att försöka ta positionen som ledarhundar.
Jag stod på bromsmattan när ekipaget ångande rusade nerför backen och över den forsande Herrån. -Ingen katt den här gången heller, tänkte jag och andades ut när vi hade passerat första huset. Tvär högerkurva, fortfarande i galopp och ännu inget bajsstopp, svagt uppför och snart är vi framme vid huset med hunden som nästan alltid står i sin hundgård och skäller när vi kommer. Fullt fokus i snabb trav nu, förbi ponniesarna i hagen , Allak kastar en blick men inser snabbt att syrran bestämmer när Spira kör ner huvudet och tydligt markerar att det inte är läge för några utflykter till hästarna.
Jag känner att temperaturen nu har sjunkit, det blåser kallt i halsringningen, händer och fötter börjar bli kalla och jag ångrar att jag inte tog på mig tröjan. Hundarna travar på och efter 4km vänder vi hemåt. När Spira får kommandot - Höger, då går vi hem, vänder hon tvärt och får hela spannet med sig. Så bär det av mot passagen av nästa hästhage. Tempot ökar till galopp och 8 spetsade öron fångar varje ljud. Den lilla backen , som ibland erbjuder ett stort motstånd, avverkas ikväll i snabb trav. Lätt nerför och vi är uppe i galopp och när vi har passerat den tomma hagen sjunker tempot till snabb trav för att snart ökas till galopp igen - det kan ju stå en älg där på vägen som det gjorde en annan gång.
Det blev 8 snabba kilometer så när jag kom hem tyckte jag att det var läge att köra en vända till. Den här gången ville jag undvika den otäcka nittiograderskurvan vilket innebar att jag endera måste ha med alla fyra hundarna samtidigt eller lämna två uppspända vid vägkanten för att hämta de två sista. Det första alternativet kändes mest lockande så trots att jag visste att det skulle bli svårt att hålla fyra vuxna löpsugna hundar fick det bli så. Självklart lyckades vår utbrytardrottning Arija, på något sätt få loss kroken från sin sele så när jag öppnade hundgårdsdörren skuttade hon glädjestrålande iväg till husdörren där hon satte sig och väntade på att bli insläppt. Efter lite lockande kom hon som tur var tillbaka och fann sig i att bli infångad.
Den här gången skulle jag köra Birk, Arija, Aijas och Bielka. Det hade nu hunnit bli mörkt och hundarna studsade av iver att komma iväg. Min anordning med spännband visade sig fungera bra och vi kom iväg utan minsta krångel. Nu gick det verkligen undan. Tur, tänkte jag, att jag hade satt på pannlampan innan vi startade, för nu var det inte läge att släppa styret ens med en hand. Vilken fantastiskt härlig tur vi fick. Jag hade satt på mig mer kläder så jag kunde, utan att frysa, njuta av fartvinden. Månen hade nu klättrat upp över trädtopparna och omgiven av en haloring strålade den med sitt mjuka sken över de nu frostiga ängarna som vi passerade. Strax nedanför månen såg jag också en planet - hur var det nu då? Jo, det måste vara Venus eller den sk Aftonstjärnan.
Jag funderade lite på den där haloringen. När solljuset träffar iskristaller i moln eller dimma uppkommer ljusfenomen av många olika slag. Dessa kallas med ett gemensamt namn för haloar. En halo är alltså ett optiskt fenomen i atmosfären som kan observeras som färgade eller vita ringar, bågar, ytor och ljusfläckar på himlen i vissa vädersituationer (ljuskällan är solen eller månen).
Jag drog mig till minnes att ett gammalt talesätt säger att en haloring kring månen betyder sämre väder och detta talesätt sägs stämma. När ett lågtryck närmar sig stiger fuktig ytnära luft högt upp i atmosfären och bildar cirrusmoln på höjder mellan 9000 och 15000 meter. Molnen består av iskristaller som bryter månens ljus och bildar ett halofenomen..
Skulle det alltså komma att bli sämre väder? det är verkligen inget jag hoppas eftersom jag har planerat att köra hund även imorgon bitti. Ja, vi får väl se hur det blir om haloringen spår rätt eller inte....
Det går nog att välta en fyrhjuling i en nittiograders kurva. Åtminstone såg det ut att vara nära idag när Håkan startade med 14 samojeder framför. Det var premiärtur med så många och det gick riktigt bra. Bara några enstaka stopp pga unghundar som kommit över på fel sida av stamlinan.
Det var tyvärr ganska varmt igen, ca 14 grader så det blev en ganska kort tur på ca 7km. I och för sig var det nog ganska bra att det inte blev så långt med tanke på att vi hade 4 ettåringar med i spannet. Alla jobbade bra och Simon, hans systrar och hans kompis David som var och hälsade på och som fick turas om åka med, verkade tycka att det var kul.
Jag (Christina) följde spannet på cykel för att kunna hjälpa till om det blev trassel och för att hålla koll på unghundarna vid vattning. De är så fulla av energi att de tycker att det är dags att ge sig av så fort som vi har plockat ihop vattenskålarna.
När jag körde 10-spann ensam för någon vecka sedan, var jag inte beredd på detta vilket resulterade i en ATV som låg på sidan i ett djupt dike, 10 hundar som skällande ryckte och drog för att komma iväg och att jag fick baxa och dra för att få ATV-n på rätt köl igen, samtidigt som jag funderade på hur sjutton jag skulle få upp den på vägen. Det visade sig inte vara något bekymmer. När jag hade fått upp den på hjulen satte jag mig på och fick då verkligen erfara deras kraft- aldrig hade jag trott att de skulle dra upp ATV-n från det djupa diket och dessutom med mig på.
Idag gick allt lugnt och glädjande nog kan vi konstatera att unghundarna inte verkar ha något intresse av hästarna i hagen som vi passerar ca 700m efter start. De travar på med ett fokus, som med tanke på att de är så unga och bara har varit med några gånger i storspann, bådar mycket gott.
Idag körde Håkan tolvspann. Han körde med tre av unghundarna och 9 av de äldre. Sarek som har visat lite tecken på hälta fick vila , Corall som löper och Delta (två av ettåringarna) som var med och sprang långt häromdagen, fick också stanna hemma. Det blev Håkan som körde, han behövde vila sina ben efter en lång löptur och jag, som behövde röra på mig följde med på cykel. Det blev en lugn tur utan några som helst incidenter och när vi kom hem efter att ha kört 12km var hundarna nöjda och låg sedan och vilade i åtminstone 2timmar. Träningen kommer i år att inriktas på att bygga upp hundarnas muskulatur och kondition inför den resa som vi ska göra våren 2011. Vi planerar då att, med ett pulkaspann på ca 4-5 hundar och ett slädspann på ca 10hundar, göra en långtur från trakterna av Sälen upp mot Treriksröset. Om väderförhållandena och allt annat fungerar som vi hoppas under de ca 7-8 veckor som vi kommer att vara ute, räknar vi med att hinna till Treriksröset.
Vår förhoppning är nu att alla hundar får vara friska och att de kommer att jobba bra under träningen.
I torsdags, 22/7, orkade varken vi eller hundarna hålla oss längre, särskilt inte när termometern visade endast 11 grader klockan åtta på morgonen. Dessutom var det mulet och blåste svalt. Vi selade på våra tio vuxna hundar för en kort tur. Alla hundarna var supertaggade och ATV:n kanade på trekvart nerför vår infart när hundarna hade fått startkommando. Tanken är att jag (Christina) är den, som i första hand, ska träna hundarna den här säsongen. Jag ska endast arbeta halvtid och fortbilda mig på halvfart distans, vilket kommer att innebära att jag kan välja när jag vill plugga och därmed kan jag träna hundarna i dagsljus. Efter ca 300 mils träning, som det blev förra säsongen, så lyssnar hundarna väldigt bra på Håkan och betydligt sämre på mig. För att råda bot på detta har vi tänkt att Håkan ska cykla med till en början så att han kan hjälpa till om något händer. Vi kan ju starta från vår gårdsplan, men efter bara ca 800m måste vi passera hästhagar och då vill man ju helst just passera inte, som när jag körde en gång i våras, hälsa på hästarna i hagen och då känns det tryggt när Håkan är med och kan ge kommando.
Idag, 25/7, körde vi samma runda igen (det blev några fler vilodagar än vad vi hade tänkt oss eftersom det var för varmt). Det duggregnade och blåste ganska kallt så hundarna jobbade hyfsat trots att det egentligen var lite för varmt (14 grader).
Vi vaknade hyfsat tidigt idag och när klockan var knappt nio var våra tio vuxna hundar uppspända framför ATV-n. Idag skulle det bli en något längre tur än igår (då körde jag bara 8km). Håkan stod beredd med sin cykel och Corall, som skulle få springa med för första gången, var påselad.
Redan igår gick starten riktigt smidigt. Vi hade satt fast ATV-n med ett spännband, som lätt kunde lossas. Som säkring hade vi också ett grimskaft med säkerhetsutlösning som jag lätt kan lossa när jag sitter på plats.
Vi kom alltså iväg utan incidenter och vid första bajsstoppet såg jag att Corall och Håkan kom alldeles efter oss. Hundarna var mycket pigga och det gick i full gallopp de första 4 km. Idag var det gråväder och ca 8 grader när vi gav oss iväg, ingen värmande sol alltså så även när de gick över i trav var tempot högt.
Efter ca 2 km ställde Håkan cykeln vid vägkanten och övergick till att springa med Corall istället.
För att inte riskera att någon av hundarna skulle bli för varm stannade vi efter ca 6km och gav dem vatten. Framför oss hade vi då flera branta backar så vi bestämde oss för att vända eftersom det sakta blev allt varmare. Håkan, som har kört storspann fler gånger än jag, fick byta av mig för att vända spannet. Vi hade Aijas och Spira längst fram eftersom Spira är mycket lyhörd och duktig på kommandon, men nu tyckte hon helt plötsligt att vänster var höger och hon vände hela spannet åt fel håll. Håkan fick gå fram och styra upp spannet så att de inte tog returturen i diket som Spira hade för avsikt. Underligt nog var de lika pigga på vägen hem. Det vanliga är annars att tempot brukar sjunka kraftigt när man ska gå samma väg tillbaka, men så var det inte idag. Så fort en liten fågel flög upp bar det av i ett rasande tempo och dessemellan travade de på med en snittfart på ca 12 km/h.
Väl hemma verkade all hundarna nöjda.
Efter att de hade fått mat och vatten la de sig och sov och kanske drömmer de om slommen som de ska få ikväll. Troligt är i alla fall att Teusa drömmer om slom, för hon var mycket intresserad av den när vi höll på att lägga den i frysen.
I fredags åkte Håkan till Borlänge för att hämta Teusa som ska ha valpar ca den 5/5 och han kom hem idag. Nu använder hon sin tid till att ligga hon på köksgolvet, dricka, äta, gå korta kisspromenader och vara väldigt gravid. Gårdagen ägnade jag åt att uppdatera hemsidan och att pyssla med hundarna. Bielka fick sig ett minst sagt välbehövligt bad. När jag torkade henne upptäckte jag att hon höll på att fälla all ull. Det blev ett slitsamt jobb att kamma ur all ull som nu hade tovat ihop sig till en kaka. Som tur var verkade Bielka njuta av all omsorg och hon passade givetvis på att gräva sig en grop och rulla sig i den när jag hämtade kammen. Det var ju tur att hon var nybadad och fortfarande blöt;) Nåja, hon blev faktiskt ren men det var nog lika mycket tack vare att jag fönade henne som att jag tvättade henne.
Idag gjorde jag premiär med tiospann, alldeles ensam. Jag funderade länge på om jag skulle våga och bestämde mig till slut för att det nog skulle gå. Hundarna blev som vanligt alldeles vilda när de märkte att jag började sela på och de stod och ryckte i linorna innan vi kom iväg. Starten var det som oroade mig mest. Jag ville absolut inte göra någon Rookiemusherstart (se Håkans blogg). Det har jag varken ork eller kondition för att klara. Med nöd och näppe, och en stor portion tur, hann jag kasta mig upp på ATV-n innan det var för sent och jag konstaterade att till nästa gång måste jag ha en bättre startanordning. Turen gick upp längs den lilla skogsvägen norr om vårt hus. En mycket kuperad väg, där det nästan bara är uppför i ca 4km och nerför lika långt. Det finns inga bebodda hus, bara ödemark, så störningsmomenten begränsas till vilda djur. Det märktes att hundarna är vältränade, de galopperade uppför den första branten, travade några hundra meter och gick sedan upp i galopp igen med siktet inställt på den lilla fågel som vi hade skrämt upp och som nu flög framför oss. Jag hade inte kommit iväg förrän ca klockan 09.15 och tänkte att det nog skulle bli lite varmt, men på höjden var det fortfarande relativt kallt och hundarna verkade trivas. Väl förberedd (trodde jag) plockade jag fram kameran för att föreviga denna premiär. Till min ilska upptäckte jag att en lampa blinkade och indikerade att batteriet var för svagt:( Typiskt! Allt gick som jag hade hoppats utan några incidenter och jag kände mig riktigt nöjd när jag efter en knapp timmes körning svängde in på gårdsplanen. Hundarna travade lydigt på ända upp till hundgården. Jag klev av ATV-n, gick fram och öppnade hundgårdsdörren, hundarna travade vidare in i hundgården med ATV- på släp. - Nej, stanna ropade jag, men det var för sent. Den herrelösa ATV-n rullade rakt ner i det djupa diket bredvid hundgården och höll på att dra med sig de båda wheel-hudarna, den lutade betänkligt och var på vippen att välta rakt ner i vattnet. Jag såg framför mig hur jag skulle få slita för att orka vända den på rätt köl och få upp den ur diket, men jag hade tur igen. En liten sten gjorde att ATV-n stannade just innan den skulle tippa ner i diket. Den välte inte och jag kunde utan större ansträngning knuffa den tillbaka upp på gårdsplanen efter att jag hade satt in hundarna i hundgårdarna. Jag kunde nöjt konstatera att min tiospannspremiär blev en tur med god tur.
Nu har snön nästan gått bort också i Jonsbyn så i dag fick hundarna årets första träningstur på barmark. Efter att ha vilat knappa fjorton dagar var de verkligen på hugget och Aijas gjorde tappra försök att själv komma i selen eftersom han nog tyckte att matte var alldeles för seg. Med Håkan på fyrhjulingen, Arija och Aijas i led och de övriga åtta vuxna hundarna bakom, bar det av i full gallopp. Jag sprang snabbt in och hämtade kameran, kastade mig upp på cykeln och trampade iväg efter dem. Mina nästan helt otränade ben fick verkligen bekänna färg när jag trampade på. Jag svettades snart ymnigt och väntade mig att snart få se spannet framför mig, men oj vad det hade gått undan. Efter ca fyra km var jag till slut ikapp dem. Håkan bekräftade att de hade jobbat fantastiskt bra. De hade svept förbi grannens hundar så snabbt att ingen av dem hade verkat förstå vad som hände och de gav sig inte heller tid att intressera sig för terriern som var på promenad. Ganska snart gjorde dock värmen att tempot sjönk något. Efter ca 5km vätskade vi dem och efter ytterligare ca 1km gjorde Håkan bedömningen att det fick räcka för idag och vände om hemåt.
Isande nordan bet i mina kinder idag när jag körde 8 km med löptikarna och Delta. De jobbade på bra men när vi hade kommit hem och tre av fyra hundar var avselade och tillbaka i hundgårdarna, fick jag mig ett gott skratt. Bielka såg ut som hon ville säga något. Hon hade bestämt satt sig på bromsmattan till trehjulingen- vad menade hon? -Nästa gång är det jag som kör eller ... - Här ska trehjulingen stå - inte vet jag, men det såg onekligen ganska kul ut.
