Skymnigstur med fyra hundar

Hundarna passade på att äta lite snö när matte fotade

Men Aijas tyckte att Arijas bakdel var mer intressant

Ikväll blev det en 8km tur med Arija, Aijas, Appa och Corall. Det var ca tre grader kallt och alla fyra var löpsugna. När vi gav oss av var det sedvanligt väsen på de andra 13 som blev lämnade hemma. Hästarna i hagen stod nyfiket och hängde med huvudena långt över staketet och jag var mycket glad att jag hade Arija som ledarhund. Hon tycker att de stora hästarna är lite läskiga så hon drog hela spannet så långt ifrån hästarna som det var möjligt och hunden som vi mötte senare var också, till min stora glädje helt ointressant. Intressant var dock att snappa snö så när vi hade kört ca 6km var speciellt unghundarna mer fokuserade på snösnappning än på att jobba. Vi kom trots ett ofukuserat avslut runt 8km på ca 40minuter och då hade vi hunnit med att ta några bilder.

Tungt jobb 24/10-10

Håkan har kört ca 16km på skogsväg/skogsstig idag. Han körde tiospann med alla vuxna hundar. De första 3kilometrarna gick på en tämligen okuperad grusväg och hundarna höll mycket högt tempo. När de började tröttna svängde han av den vanliga rutten och körde upp mot en put and take tjärn och trots att de nu måste ta sig upp för en ganska lång och tung backe övergick traven till galopp igen - det var ju sååå roligt att få springa på en annan väg än den vanliga. Ganska snart övergick dock galoppen till trav och efter att ha klättrat ca 100 höjdmeter på ungefär 4 kilometer valde Håkan att svänga in på en liten skogsstig för att vända hemåt. Gissa om hundarna blev glada. ATV-n studsade bitvis fram över rötter och stenar och trädgrenarna piskade ekipagets sidor. Håkan vittnade om att han hade tyckt att det var en spännande tur och att hundarna fick visa sin förmåga att samarbeta och att lyssna på sin musher.
Vid ett tillfälle blev spannet tvunget att passera en översvämmad bäck. Bäcken var ca 1,5 meter bred och ca 3dm djup. Håkan blev förvånad över att hundarna tveklöst travade över, alla utom Nallo och Bielka. Bielka ryckte av sin nacklina, vände helt om och mötte resten av spannet och Nallo, som avskyr vatten, gjorde ett tappert försök att hoppa över bäcken, men hindrades av draglinorna med påföljd att han snopet landade pladask mitt i bäckfåran.
Nedan kan du se två filmsnuttar från dagens träningstur.

Kort träningstur med fyrspann, Spira, Birk, appa och Corall

Oktober eller April?



Så här ser man ut när man har gått som wheeldog 

 När aprilsolen försiktigt värmer upp de djupfrysta grusvägarna och man kommer hem efter en träningstur, brukar man se ut som en tävlingskusk som just kört ett lopp i regn. Kläder och ansikte är småprickiga av lerskvättar och hundarna är minst sagt smutsiga. Så var det idag, men idag är det ju oktober så förhoppningsvis har vägen frusit imorgon igen (termometern visar nu -3,0 grader).



Corall klarade sig bättre än Appa



Hundarna tycktes i alla fall inte störas av det leriga underlaget när vi i förmiddags tog en kort träningsrunda på fem kilometer för att få igång ettåringarna Corall och Appa. De jobbade på bra, men passade också på att, med nyhetens behag, snappa snö från vägkanten. Detta fick till följd att ledarhundarna ideligen klev över nacklinan mellan dem, men som tur var har de lärt sig att trassla ut sig så jag behövde inte ta risken att kliva av trehjulingen för att hjälpa till.

När vi hade kommit hem var det Deltas tur att få sträcka på benen. Hon har ännu inte förstått riktigt vad det hela går ut på så idag skulle hon få undervisning av vår verkliga expert, Arija.

Kommer det inte någon mer hund, undrar Delta

Dessvärre visade det sig att Delta inte var bra i magen så det blev inte mycket undervisning. Delta satte sig snabbt på hasorna och det bara rann  ur henne så det var bara att vända hem igen efter bara några hundra meter. Vi får hoppas att hon mår bättre imorgon.


Som avslutning på en träningsintensiv lördag tog Håkan med våra tio vuxna hundar på en tremilsrunda. De kom iväg i skymningen och fick en underbar tur i skenet av månen.
Det är lustig, men på en gång marken täcks av ett par tre cm snö så upphör behovet av att vattna hundarna - även på en så pass lång tur som tre mil. Som vanligt stannade  han för att vattna hundarna i motlutet efter 6,5 km - men inte en enda så mycket som nosade på vattnet ens utan ganska så snart stod hundarna skällande och beredda att fortsätta turen.
Fodax-snacksen däremot var ett uppskattat avbrott efter knappa 2 mil!

Första snön

Ergo

Minus två grader kl 08, uppsprickande molntäcke och ett magiskt ljus.

Jag och valparna tog en långpromenad i den för valparna ny vita världen och vi njöt i fulla drag.

Valparna rusade runt, nosade och bökade förundrat i den puderlätta nysnön och jag blev varm i hjärtat av att se deras oförställda glädje. Hopp och skutt över stenar och stubbar, tafatt runt granar och mina ben, balansgång på kullfallna träd och så rätt var det var fullt syskonbråk som gick över lika plötsligt som det började.
Ett plötsligt ljud som jag inte uppfattat fick dem att stå blickstilla för en bråkdels sekund men nästan aldrig tillräckligt länge för att jag skulle hinna ta en skarp bild.

Ergo

Etna

Snabbjobb med 11 hundar 21/10-10

Oj, vad det kan gå undan. Ikväll slog de alla rekord. Jag körde 11 hundar på en 12 km lång slinga, det var fullt ös nästan hela tiden och Håkan, som skulle jogga med för att hjälpa till om jag fick problem, blev hopplöst frånsprungen.

Med Spira och Birk i led galopperade spannet ca 11 av 12 km. Inga backar fick dem att sänka tempot ikväll, det enda som störde den höga farten var ett och annat bajsstopp och när jag stannade för att ge dem vatten började de strax att rycka i linorna för att få komma iväg igen. ATV-n studsade och for över gropar och stenar när hela spannet satte av i full karriär. Med skräckblandad förtjusning njöt jag av deras glädje och arbetslust medan jag hoppades att det inte stod en älg eller något annat vilt runt kröken. Jag tror att hundarna njöt av den kyliga luften som nöp i mina kinder och som fick mig att förvånat inse när jag kommit hem, att det faktiskt inte var kallare än minus två grader.

Väl hemma, genomfrusen efter turen, kunde jag strax konstatera att det gamla talesättet om haloringen stämmer. Ett lågtryck svepte över Jonsbyn och säsongens första snöfall var ett faktum, så imorgon kanske det blir säsongens första tur på vinterväg.

vid datorn
Christina

Halofenomen och dåligt väder 21/10-10

Nej, inte verkar det som att det gamla talesättet, om att en haloring runt månen förebådar sämre väder, stämmer. I alla fall inte om man är hundförare och älskar när temperaturen faller. Det var minus nio grader i morse, klar himmel och sol, knappast lågtryck. Isen på vår lilla damm var centimetertjock och rimfrosten glittrade som tusen kristaller i gräset.

Idag var det Corall och Delta som skulle få sig en träningstur tillsammans med två av de äldre hundarna. Jag selade på dem men upptäckte att Corall var lätt halt så hon fick stanna hemma och Appa fick ta hennes plats. Arija och Birk fick bli ledarhundar. Vi startade vid vägen (ingen nittiograderskurva mer). Det blev många stopp de första 300 metrarna. Appa lyckades ideligen trassla in sig i Deltas lina och till och med i sin egen sele. Så småningom hittade vi ett bra tempo och Appa höll sig på sin plats i spannet. Delta som inte hade bajsat än tyckte att vi skulle stå stilla så att hon i lugn och ro skulle få sköta sina behov, men Arija och Birk tyckte annat så det blev bara för Delta att göra ifrån sig i farten. Vi passerade hästhagen och Arija tog verkligen sin roll som ledarhund på allvar när hon mycket bestämt gjorde klart för hela spannet (främst Birk och Appa) att det var arbete och inte nöjen som gällde. Appa och Birk hade bara att foga sig och med långa nyfikna halsar travade de förbi de betande hästarna.
Det skulle bli en fem kilometer lång tur hade jag tänkt, Appa hade ju sprungit 8 km igår kväll så det var nog klokt att ta en kort tur. När vi hade kommit ca 3km blockerades vägen av en timmerbil. Det fanns inte en meter att passera den på, enda sättet var att vända.
-Då vänder vi Arija, gav jag som kommando och döm om min förvåning när Arija utan minsta tvekan tog med sig spannet runt och, trots att hon är en samojed som sägs ogilla att gå samma väg, satte av i snabb och fokuserad trav i samma spår som hon nyss kommit.
Det är en fröjd att se hur hundarna lär av varandra och hur de växer med uppgiften. Arija, som under förra säsongen inte riktigt hade koll på kommandon skötte sig verkligen som en fullfjädrad ledarhund idag och Birk som för några veckor sedan stretade och drog för att komma nära hästarna, lyssnade idag utan några protester även om det syntes att han gärna ville få lite närkontakt med hästarna.
Nu ser jag fram emot kvällens storspannstur och hoppas att det förutspådda lågtrycket inte bara är försenat utan att det inte kommer alls.

vid datorn
Christina

Musherkväll 20/10-10

Fullmåne, nollgradigt och vindstilla. Ikväll visade naturen sin bästa sida, en riktig musherkväll.

Jag funderade både en och två gånger på hur jag skulle få iväg ett fyrspann utan att välta med trehjulingen i nittiograders svängen på vår utfart. Med spännband om en björk längst fram och längst bak lyckades jag komma iväg med fyrspannet utan missöden. Det ska dock sägas att det gick på trekvart och nog kändes det som att jag var uppe på två hjul med trehjulingen i kurvan.

Hundarna var supertaggade och det bar av i galopp. Solen höll just på att gå ner och långa trädskuggor dansade över vägen när vi flög fram. Allak och Spira som gick i led höll ett svindlande tempo så det gällde att vara vaken för att hinna bromsa vid de bajstvärnitar som jag visste skulle komma. Vi susade förbi första hästhagen och jag tror knappt att Allak hann se hästarna, det verkade i alla fall inte så, för han galopperade fokuserat förbi. Appa och Sälka som gick som wheeldogs gjorde båda sitt bästa för att försöka ta positionen som ledarhundar.

Jag stod på bromsmattan när ekipaget ångande rusade nerför backen och över den forsande Herrån.
-Ingen katt den här gången heller, tänkte jag och andades ut när vi hade passerat första huset.
Tvär högerkurva, fortfarande i galopp och ännu inget bajsstopp, svagt uppför och snart är vi framme vid huset med hunden som nästan alltid står i sin hundgård och skäller när vi kommer. Fullt fokus i snabb trav nu, förbi ponniesarna i hagen , Allak kastar en blick men inser snabbt att syrran bestämmer när Spira kör ner huvudet och tydligt markerar att det inte är läge för några utflykter till hästarna.

Jag känner att temperaturen nu har sjunkit, det blåser kallt i halsringningen, händer och fötter börjar bli kalla och jag ångrar att jag inte tog på mig tröjan. Hundarna travar på och efter 4km vänder vi hemåt. När Spira får kommandot
- Höger, då går vi hem, vänder hon tvärt och får hela spannet med sig.
Så bär det av mot passagen av nästa hästhage. Tempot ökar till galopp och 8 spetsade öron fångar varje ljud. Den lilla backen , som ibland erbjuder ett stort motstånd, avverkas ikväll i snabb trav. Lätt nerför och vi är uppe i galopp och när vi har passerat den tomma hagen sjunker tempot till snabb trav för att snart ökas till galopp igen - det kan ju stå en älg där på vägen som det gjorde en annan gång.

Det blev 8 snabba kilometer så när jag kom hem tyckte jag att det var läge att köra en vända till. Den här gången ville jag undvika den otäcka nittiograderskurvan vilket innebar att jag endera måste ha med alla fyra hundarna samtidigt eller lämna två uppspända vid vägkanten för att hämta de två sista. Det första alternativet kändes mest lockande så trots att jag visste att det skulle bli svårt att hålla fyra vuxna löpsugna hundar fick det bli så. Självklart lyckades vår utbrytardrottning Arija, på något sätt få loss kroken från sin sele så när jag öppnade hundgårdsdörren skuttade hon glädjestrålande iväg till husdörren där hon satte sig och väntade på att bli insläppt. Efter lite lockande kom hon som tur var tillbaka och fann sig i att bli infångad.

Den här gången skulle jag köra Birk, Arija, Aijas och Bielka. Det hade nu hunnit bli mörkt och hundarna studsade av iver att komma iväg. Min anordning med spännband visade sig fungera bra och vi kom iväg utan minsta krångel. Nu gick det verkligen undan. Tur, tänkte jag, att jag hade satt på pannlampan innan vi startade, för nu var det inte läge att släppa styret ens med en hand.
Vilken fantastiskt härlig tur vi fick. Jag hade satt på mig mer kläder så jag kunde, utan att frysa, njuta av fartvinden. Månen hade nu klättrat upp över trädtopparna och omgiven av en haloring strålade den med sitt mjuka sken över de nu frostiga ängarna som vi passerade. Strax nedanför månen såg jag också en planet - hur var det nu då? Jo, det måste vara Venus eller den sk Aftonstjärnan.

Jag funderade lite på den där haloringen. När solljuset träffar iskristaller i moln eller dimma uppkommer ljusfenomen av många olika slag. Dessa kallas med ett gemensamt namn för haloar. En halo är alltså ett optiskt fenomen i atmosfären som kan observeras som färgade eller vita ringar, bågar, ytor och ljusfläckar på himlen i vissa vädersituationer (ljuskällan är solen eller månen).

Jag drog mig till minnes att ett gammalt talesätt säger att en haloring kring månen betyder sämre väder och detta talesätt sägs stämma. När ett lågtryck närmar sig stiger fuktig ytnära luft högt upp i atmosfären och bildar cirrusmoln på höjder mellan 9000 och 15000 meter. Molnen består av iskristaller som bryter månens ljus och bildar ett halofenomen..

Skulle det alltså komma att bli sämre väder? det är verkligen inget jag hoppas eftersom jag har planerat att köra hund även imorgon bitti. Ja, vi får väl se hur det blir om haloringen spår rätt eller inte....

Mäktigt med 14-spann

Det går nog att välta en fyrhjuling i en nittiograders kurva. Åtminstone såg det ut att vara nära idag när Håkan startade med 14 samojeder framför. Det var premiärtur med så många och det gick riktigt bra. Bara några enstaka stopp pga unghundar som kommit över på fel sida av stamlinan.

Det var tyvärr ganska varmt igen, ca 14 grader så det blev en ganska kort tur på ca 7km. I och för sig var det nog ganska bra att det inte blev så långt med tanke på att vi hade 4 ettåringar med i spannet. Alla jobbade bra och Simon, hans systrar och hans kompis David som var och hälsade på och som fick turas om åka med, verkade tycka att det var kul.

Jag (Christina) följde spannet på cykel för att kunna hjälpa till om det blev trassel och för att hålla koll på unghundarna vid vattning. De är så fulla av energi att de tycker att det är dags att ge sig av så fort som vi har plockat ihop vattenskålarna.

När jag körde 10-spann ensam för någon vecka sedan, var jag inte beredd på detta vilket resulterade i en ATV som låg på sidan i ett djupt dike, 10 hundar som skällande ryckte och drog för att komma iväg och att jag fick baxa och dra för att få ATV-n på rätt köl igen, samtidigt som jag funderade på hur sjutton jag skulle få upp den på vägen. Det visade sig inte vara något bekymmer. När jag hade fått upp den på hjulen satte jag mig på och fick då verkligen erfara deras kraft- aldrig hade jag trott att de skulle dra upp ATV-n från det djupa diket och dessutom med mig på.

Idag gick allt lugnt och glädjande nog kan vi konstatera att unghundarna inte verkar ha något intresse av hästarna i hagen som vi passerar ca 700m efter start. De travar på med ett fokus, som med tanke på att de är så unga och bara har varit med några gånger i storspann, bådar mycket gott.