Isande nordan bet i mina kinder idag när jag körde 8 km med löptikarna och Delta. De jobbade på bra men när vi hade kommit hem och tre av fyra hundar var avselade och tillbaka i hundgårdarna, fick jag mig ett gott skratt. Bielka såg ut som hon ville säga något. Hon hade bestämt satt sig på bromsmattan till trehjulingen- vad menade hon? -Nästa gång är det jag som kör eller ... - Här ska trehjulingen stå - inte vet jag, men det såg onekligen ganska kul ut.Coolt var det också när vi, senare på kvällen skulle ut med storspannet. Håkan hade insett att det inte var läge att försöka klara av den skarpa högersvängen ut på vägen. Han hade därför bestämt att starten skulle gå lite närmare vägen så att de inte hann få upp farten.
När tolv heta samojeder skäller som besatta för att komma iväg så fort som möjligt och novembermörkret bara lyses upp av två pannlampor är det svårt att kommunicera människor emellan. Jag höll i stamlinan och försökte lugna ner hundarna så att Håkan skulle kunna göra loss ATV.:n. Mina försök var inte alls framgångsrika. Hundarna ryckte och slet i linorna och plötsligt kom ATV:n farande emot mig. Jag kastade mig åt sidan och väntade på kraschen som skulle komma när den prejade postlådorna. Håkan hade mot alla odds fått upp foten på bromsen, på något vis styrde han ATV:n förbi postlådorna och lyckades få stopp på spannet en bit ut på vägen.
-Vad hände, frågade jag.
- Något gick av, fick jag till svar medan jag kravlade mig upp bakom Håkan Så bar det av i full karriär igen. Det blev en runda på 17 km. Trots att jag satt och kurade i lä bakom Håkans rygg blev jag glad när jag var tvungen att hoppa av ATV:n i de brantaste backarna, då fick jag upp värmen lite.
Väl hemma igen kunde vi konstatera att det var ett spännband som inte hade klarat av trycket från hundarna.
Inför nästa start måste vi tänka till ytterligare och först och främst se till att vi har kraftigare spännband.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar