Vid 23-tiden natt till söndagen den 18:de fick jag veta att Håkan räknade med att komma i mål ca 00:30 - vilket han också gjorde, närmare bestämt kl. 00:33. Dessvärre utan hundar. Dem hade han tappat 16km innan mål när han stannade för att ge dem snacks och själv ta lite blåbärssoppa. När han gjorde lös linan mellan sig och pulkan för att nå fram till hundarna började de sakta gå framåt. De stannade inte som de brukar när han sa till dem utan ökade istället farten.
Håkan, som dagarna innan tävlingen hade investerat i ett par nya vallningsfria skidor, hade inte en chans att hinna ifatt dem för det hade visat sig att skidorna gled sämre än sämst. Han skidade i alla fall på så gott han orkade men såg inte skymten av hundarna och började oroa sig för att de skulle fastna med pulkan , börja skälla och dra till sig vargar som de skulle vara ett lätt byte för, eller springa ut på någon närbelägen väg och bli påkörda.
När han till slut nådde mål blev han oerhört lättad när han hörde Deimos skälla och såg att både han och Corona befann sig precis på den plats där de hade vilat efter första etappen. Deimos skällde och viftade varmt välkomnade på svansen och Corona som hade lagt sig behagligt tillrätta på en hög med halm viftade också på svansen. Ingen hade sett dem komma, de hade bara sprungit förbi och stannat på "sin plats".
Slutet gott - allting gott, men visst var det trist att det skulle sluta så, bara 16 km från mål. Viktigast var i alla fall att alla kom tillrätta och att ingen var skadad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar